06:05, spöregn
På en skogsväg någonstans i Stockholm.
För att liksom rensa tankarna ett tag.
Musik i lurarna, ett eftertänksamt jag.
Träffade en snubbe med kundvagn, en väska å en gura.
Gav honom en cigg och växla några ord.
Om kvällen, om livet.
Om att våga, när man egentligen inte vågar ta klivet.
Sa: "Trevligt att träffas" skaka hand å vände hem.
Tog upp mp3n, satte på play och så kom min låt.
Såg mig omkring i den värld som nyss blivit lite vackrare.
Tänkte; Det som man ger, det får man tillbaka.
Vore vi
Vad vore vi
Om, ifall att?
Skulle skimmrets svaga strålar brytas,
skulle dina vita skor lämnat avtryck i gruset?
Någonstans, långt bort
Hade vi funnits där?
Och skulle lyckans korta ögonblick passerat
Likt skimmrets svaga strålar som bröts?
Vad vore vi
När solen går ner
Och månen tar vid
Vad vore vi?
Times are changing
Snart flyger jag härifrån. Till en ny värld, och en ny chans.
Jag ska skratta, jag ska gråta. Jag ska se soluppgångar och jag ska se månljuset reflekteras i havet.
Jag ska kasta mig ut i en okänd värld, och jag ska inte vara rädd. Inte en sekund.
Jag ska leva.
Jag har bara flytit med i livet nu ett bra tag. Inte gjort något annat än levt i nuet. Det förde mig hit, och här är jag. Jag tackar nuet för en trevlig bekantskap, vi hade mycket kul tillsammans.
Nu är jag redo att börja ta ansvar, redo att ta risker och ge något.
Och så går solen upp. Måndag morgon, och ett nytt kapitel påbörjas.
Känner att världen är min.
En dröm
Du var sommarbrun och hade en ljus sommarklänning med ett svart skärp runt midjan. Du hade aldrig varit vackrare.
Du tittade på mig, som om du längtade efter att få ha mig själv. Din blick var full av åtrå och fullkomligt lyste av sommarkvällens glada stämning. Sorlet av rösterna tynade bort allt mer och blev något avlägset.
Det fanns bara du, och jag hade inte märkt något annat om det så pågick ett krig bredvid.
"Kom" sa du tyst. Jag läste på dina läppar och gick efter.
Fnissandes rymde vi från festen och folket, la oss i gräset en bit bort och lyssnade på tystnaden. Du vände dig mot mig, la ditt huvud på mitt bröst och log.
- Jag älskar dig. Viskade du varsamt och tittade upp med dina stora ögon.
Jag gav dig en mjuk kyss och höll kvar mina läppar mot dina ett ögonblick.
- Du är det vackraste i världen, vet du det?
- Nää. Sa du oskyldigt och log retsamt.
Jag undrade hur jag kunde ha haft sån tur.
Vinden susade igenom skogen intill och gav ifrån sig ett svagt crescendo. Någonstans långt bort hördes ljudet av en bil.
Vi var hopplöst kära. Du och jag.
Ute i världen dog någon. Människor föddes, folk älskade och tragedier inträffade.
Vi, vi var. Och varje steg kändes så lätt i vetskapen om att vara älskad. Det fanns ingen väg som var fel. Ingen tanke som störde. Bara du och jag, och livet.
Snö, kaffe och John Mayer
Kommer innanför dörren, slänger av mig jackan och sätter på mig en tröja. Gör en kopp kaffe och tar fram gitarren. Tankarna flyger iväg medans jag spelar Stop This Train med John Mayer. Tar en kopp kaffe, lägger undan gitarren och tittar ut på snön och de snötäckta träden. Nånstans därute finns hon, tänker jag. Viftar bort tanken. Det var länge sen, för länge sen, intalar jag mig själv och tar en klunk kaffe till.
För kylan fryser ner alla sjöar och gatorna blir tomma. De färgglada skrattande människorna ersätts av bleka hostande zombies. En värld där "alla dörrar var så tunga att dom inte krävde lås"
Sätter på John Mayer - Who Says
"Who says I can’t get stoned?
Turn off the lights and the telephone
Me and my house alone
Who says I can’t get stoned?
Who says I can’t be free?
From all of the things that I used to be
Re-write my history
Who says I can’t be free?"
Och texten känns så träffande att de negativa tankarna försvinner helt. Det positiva i att ge blanka fan i allting är att man känner sig fri, påriktigt. Och det gör jag just nu.
Jag tror att min räddning kommer snart. Jag känner det.
Vintermorgon
"And I'm not sure what the trouble was that started all of this
The reasons all have run away, but the feeling never did
It's not something I would recommend, but it is one way to live
Cause what is simple in the moonlight by the morning never is"
Smärtan gör mig kraftlös.
Saknaden gör mig oigenkännbar.
En känsla av att ingenting spelar någon roll
är farligt för mig, kan sluta hursomhelst.
För det ljus som en gång tillät mig att se,
har ersatts av mörker.
Och ditt skratt som tillät mig att hoppas,
har ersatts av tystnad.
Be careful with that axe, Eugene
Imorgon kan jag leva med. Men att tänka längre fram än en dag funkar fan inte nu.
Två dagar och det börjar bli jobbigt. Två dagar i ett lopp som aldrig slutar att gå, i en strävan efter lycka som aldrig går att få.
Det kan ta sig, loppet alltså. Jag tävlar inte längre, vägrar fan vara en del av skiten.
Det har tvingat mig framåt när jag inte velat fortsätta framåt, och när jag har satt mig ner och hämtat efter andan så puttas jag iväg för att springa med dom andra.
Vi uppfostras ju fan inte på det sättet att vi bara ska delta, för att det ska gå ut på att ha roligt. Utan vi uppfostras på det sättet att vi måste vinna det där loppet. När man slutar skolan och börjar jobba så är det som att tusentals släpps iväg precis samtidigt, men i starten så blir många nertrampade eftersom de andra är så ivriga.
Kvar ligger du med skoavtryck i ansiktet, blodig näsa och en jävla funktionär vid namn Per-Olof som drar upp dig och utbrister: "Res på dig för faan, här kan du inte ligga på andras bekostnad!"
Och du springer, och springer.
Frihet
Man kämpar och sliter i alla år. Dagarna är långa och när dagen börjar gå mot sitt slut, sjunker man ner i soffan och tar en öl.
Men något stör. Tvivel, meningslöshet, otillräcklighet och frustration växer. Ödet har makten över en, istället för att man själv har makten att forma sitt eget öde. Men vi faller bort i glömska över hur lyckliga vi var den dag ödet var något som verkade kunna överraska, förändra och dra iväg oss på äventyr när vi minst anade det.
En dag var vi unga och äventyrliga men allting tynar bort och ersätts av morgoncigaretter, kaffepauser och tvätt-tider. Den som har behov av frihet får inte falla i glömska. Forma ditt eget öde var dag och du är en fri man.
Var inte en åskådare, var med i filmen.
Stanna inte på perrongen, ta tåget.
Söndagsmorgon
Måste gå. Ska hinna med bussen. Tar en klunk vin.
Tänker att folk som är ute på söndagsmornar måste vara dumma i huvudet.
En gubbe är ute och går med stavar. Han tittar på mig. Jag garvar inombords.
Går på bussen. En annan gubbe försöker dölja sin flint, tragiskt.
Bussen tar mig hem men jag tänker att den inte alls tar mig någonstans.
Tittar på vinflaskan och tänker att den iallafall tar mig någonstans.
Och ta mig någonstans för här är tillochmed att andas en motivationsfråga.
Jag blickar ut på husen. En unge skriker i bussen.
Jag går av bussen. Tar en klunk vin och tänker att jag hatar söndagar.
Jag gör det. Jag hatar söndagar.
Regn
Regn som öser ner och mitt vardagsrum är nersläckt. På busshållplatsen stod jag mitt på vägen och blev helt blöt istället för att stå under tak. Jag älskar regn helt enkelt. Man blir ett med regnet och blir på sjukt flummigt humör.
För några dagar sen var jag hos Anna, lyssnade på grammofon, drack vin och pratade. Det var så jävla nice.
Man uppskattar musik så mycket mer när man lyssnar på skivor. Speciellt en grammofon som knastrar och ger en speciell känsla över det hela. Dessutom så måste man lyssna igenom en hel skiva för att höra en låt, därför så spelar man hela skivan istället för att bara lyssna på låten. Spotify är bra, visst. Men musiken är så lätt-tillgänglig att den minskar lite i värde. Därmed inte sagt att Spotify är dåligt, det är skitbra. Men skivor har något magiskt över sig.
I kombination med att man lyssnar på 60 och 70-tals musik eftersom det var det som fanns tillgängligt blir hela kvällen så som man tänker sig att det var på den tiden. Musik spelade så mycket större roll på det sättet att musik speglade av samhället som var så mycket i rörelse på den tiden. Politik, droger och uppror. Plus att musiken inte hade utvecklats på samma sätt som idag, alltså var det så mycket nyskapande och originell musik. Idag så är det mesta av musiken en blandning av något som gjorts förut. Jag säger inte att musiken idag är dålig, för musik är precis som uppfinningar. Varje ny uppfinning är en blandning av två saker som redan finns, på ett eller annat sätt. Bara att musiken då var väldigt originell, och originalitet i musik är något som gör att lyssnaren känner ett starkare band med musiken.
Det spöregnar fortfarande ute.
Bara dom som går vilse hittar dom nya vägarna.
Musik
Jag blundar. Jag känner rytmen, låter gitarrljudet smeka mina öron likt silke mot huden.
Jag öppnar ögonen, sträcker upp armarna mot himlen och tittar rakt upp och ser ett regn av konfetti som lyser i alla olika färger. Det är vackert, det är total extas.
"They are turning my head out
To see what I'm all about
Keeping my head down
To see what it feels like now
But I have no doubt
One day, we are gonna get out "
Det räddar mitt liv. Tack Coldplay och alla andra bra artister som gör livet värt att leva.
Tillvaron
Ungefär: Drick tills du blir tillräckligt social och vågar göra saker du inte annars vågar. Drick tills du har flytt såpass mycket från verkligheten att du slipper leva den för kvällen.
Vad beror det på? Är verkligheten så jävla trist egentligen? Är Sverige ett trist land att leva i, trots våra ekonomiska fördelar, våran säkerhet i diverse bidrag, föräldra-ledighet osv?
Är vi så instängda i vår egen själviska bubbla att vi inte vågar ta kontakt med människor annars?
Är vi så instängda i vår egen bubbla att vi tar illa upp om någon säger hej på bussen påväg till jobbet?
Om du frågar just mig, så är Sverige ett jävligt trist land. Det är inte att Sverige är ett dåligt land, det är inte att jag skulle må bättre i något annat land i längden. Det är nog det samhälle vi uppfostras i som påverkar många av oss på ett visst sätt. Vår framtid känns förutbestämd, de flesta av oss hamnar på ett heltidsjobb och skaffar volvo, villa och familj.
Jag tror och tycker att det är just det som är problemet. Vi tillåts inte ha drömmar och vi får inte tillfälle att leva ut dom på något sätt. Alltså blir vi berusade så fort det blir fredag för att sätta lite guldkant på vardagen.
Men på måndag morgon är vi tillbaka i verkligheten, den trista, gråa verkligheten som kallas vardag i Sverige.
a small axe And a big tree
Om ödet inte velat vad det velat. Så skulle jag inte vara något alls
Men nu blev de som de blev. Och när jag tänker efter
så hade de nog varit bättre om du inte fanns
Som kaksmulorna när kvasten är framme
För här finns inget att ha
Gör om dig, retuschera
För att passa in bland flera, så dom kan analysera
Och dom hittade ingenting
Nej dom hittade ingenting
Förutom din sorg
Och dina tårar
Jag drog, jag drog
Som kaksmulorna när kvasten är framme
Jag dog, jag dog
Som lyckan när vintern är som kallast
Dom hittade ingenting
Nej dom hittade ingenting
Förutom din sorg
Och dina tårar
